Så många tankar. Så många ord som borde flöda men det tar stopp. Vill skriva av mig och jag vill att orden ska betyda någonting. Jag vill ligga och lyssna på gamla låtar och få nostalgikickar och komma ihåg när allting kändes bra. Jag vill komma ihåg när jag senast var glad på riktigt, ända in i själen. Någon stans på vägen tappade jag bort mig själv och jag vill inget annat än att hitta tillbaka. Jag brukade vara glad jämt, ingenting kunde röra mig i ryggen. Ingenting kan röra mig i ryggen längre, i och för sig. Men jag är på en helt ny nivå. Jag är bedövad av känslan, den tomma känslan jag en gång i tiden var rädd för. Den tomma känslan jag endast hade fått känna i vissa ögonblick och som jag lovade mig själv att jag aldrig skulle fastna i.

När blev allting kaos? Hela året har varit helt snedvridet. Jag kan inte komma på någonting som inte har varit knas i år. Tvåtusenkaos. Och jag vet att jag inte sitter i kaosbåten själv. Jag har aldrig läst så mycket eller pratat med så många som det har krisat sig för. Men på något sätt har jag ändå tagit mig igenom året utan att tänka på det allt för mycket, men nu släpper allt. Allt är kaos. Kaos. Kaos. Kaos. Ta mig här ifrån, gärna igår, gärna förra året. Jag vill fly men det finns ingenstans att gömma sig. Hur ska man lösa någonting man inte har hittat problemet i?

Problemet kanske är att vi har växt upp. Allting har blivit seriöst och arbetslösheten kommer ikapp. Alla dumma tonårsdagar när man inte brydde sig om någonting har snärtat tillbaka och piskar en konstant i ryggen. Är det så illa att jag har tappat allt det där som kallas lycka. Stoppat det i en väska som genom dagarna blivit förglömd och borttappad? Jag är så tom men jag har så mycket känslor på samma gång. Jag vet inte vad eller vart jag vill längre. Jag har inget mål. Jag är så vilse att jag blir rädd för mig själv. Det känns som att jag sitter fast i kvicksand - Ju mer jag kämpar desto längre ner i skiten sjunker jag. Jag har nog gett upp lite grann.

Jag sitter och skriver en halv novell om mina tankar som inte säger någonting alls egentligen. Förbise detta inlägg och försök förstå att jag vill vara glad, och jag kommer inte sluta före jag hittar lyckan igen.



(När jag ändå är igång kan jag passa på att tacka alla mina underbara vänner, som förtjänar allt bra i hela världen. Utan er hade jag inte varit någonting♥)