Några utdrag från ett worddokument som jag skrev för drygt ett år sedan.
Jag har inga mål. Jag lever fri som en fågel. I en bur. Försöker sprida mina vingar och flyga över städer, se saker ingen annan har sett och packa på mig några livserfarenheter i ryggsäcken. Sådana livserfarenheter som man kan baka in i berättelser för sina barn och barnbarn när man blir äldre, erfarenheter som alla skulle drömma om att ha. Jag skulle vilja resa, se världen ur olika perspektiv och inte bara genom mina ögon, mitt instängda liv i lilla Skellefteå. Jag ska vara ärlig, det är inte lätt för någon, livet alltså.
Det är det mest impulsiva som finns, att leva, att andas och sova. Lättare för vissa och svårare för andra. Livet har ingen mening utan det går ut på att urskilja stigen i den snåriga skogen och att försöka gå så rakt som möjligt. Man kommer att vackla, hamna på villovägar och gå vilse, man kommer vilja ha en vandrarkäpp som ett stöd och en försäkran på att det finns någonting man kan lita på, som man kan vila på när promenaden blir alldeles för tung och som bara finns där, utan några som helst förbindelser och utan tvivel, utan oro, utan tvekan.
Dock är det få människor som faktiskt finner en käpp som är hållbar. Jag själv har hittills spenderat hela mitt 17åriga liv till att hitta en stabil käpp, utan några framgångar. Jag har hittat pinnar, som inte går att luta sig mot och som går av direkt någonting går snett, som inte kan vägleda mig och som egentligen bara är där för att jag själv vill ha en försäkran på att jag är på väg att hitta en tillräckligt pålitlig käpp som kan följa mig på stigen, ända till slutet. Slutet av stigen som jag så många gånger har tänkt på, beundrat, jag har velat ta mig dit snabbt och jag har velat att slutet ska vara perfekt. Som att nå sitt mål, sitt mål i livet. Ganska tragiskt att jag sitter och fantiserar om slutet i stigen och att jag faktiskt använder några fattiga metaforer för att försöka beskriva vad jag kallar ett liv.
Svart på vitt ett liv är någonting man äger och ska vara rädd om, nu är ju verkligen inte jag rätt människa att prata om att man ska ta hand om sitt liv när jag själv har misshandlat mitt eget så enormt mycket, jag har brutit ner det totalt och jag har satt mig själv i de svåraste situationer som är möjligt. Jag vill inte vara ensam. Det vill nog ingen, hur mycket de än förnekar det dag ut och dag in så vill alla ha en vän, pojkvän/flickvän eller någonting mer. Så enkelt är det. Och det ända jag har att säga är att om de personerna väljer att leva i förnekelse så får de göra det.
Har ni någon gång känt känslan av total värdelöshet? Att man verkligen inte betyder någonting för någon och att alla kollar snett, att ens liv, ens stig inte är värd att gå på längre.
Det har jag. Många fler gånger än vad det går att räkna till.
-
Känner mig naken efter att jag publicerat detta, som att alla kan se igenom mig. Dock kan ni ha lite överseende med att det var ett år sedan, men mina åsikter har väl inte förändrats allt för drastiskt. Här har ni det iallafall, den nakna sanningen kanske.
Det är det mest impulsiva som finns, att leva, att andas och sova. Lättare för vissa och svårare för andra. Livet har ingen mening utan det går ut på att urskilja stigen i den snåriga skogen och att försöka gå så rakt som möjligt. Man kommer att vackla, hamna på villovägar och gå vilse, man kommer vilja ha en vandrarkäpp som ett stöd och en försäkran på att det finns någonting man kan lita på, som man kan vila på när promenaden blir alldeles för tung och som bara finns där, utan några som helst förbindelser och utan tvivel, utan oro, utan tvekan.
Dock är det få människor som faktiskt finner en käpp som är hållbar. Jag själv har hittills spenderat hela mitt 17åriga liv till att hitta en stabil käpp, utan några framgångar. Jag har hittat pinnar, som inte går att luta sig mot och som går av direkt någonting går snett, som inte kan vägleda mig och som egentligen bara är där för att jag själv vill ha en försäkran på att jag är på väg att hitta en tillräckligt pålitlig käpp som kan följa mig på stigen, ända till slutet. Slutet av stigen som jag så många gånger har tänkt på, beundrat, jag har velat ta mig dit snabbt och jag har velat att slutet ska vara perfekt. Som att nå sitt mål, sitt mål i livet. Ganska tragiskt att jag sitter och fantiserar om slutet i stigen och att jag faktiskt använder några fattiga metaforer för att försöka beskriva vad jag kallar ett liv.
Svart på vitt ett liv är någonting man äger och ska vara rädd om, nu är ju verkligen inte jag rätt människa att prata om att man ska ta hand om sitt liv när jag själv har misshandlat mitt eget så enormt mycket, jag har brutit ner det totalt och jag har satt mig själv i de svåraste situationer som är möjligt. Jag vill inte vara ensam. Det vill nog ingen, hur mycket de än förnekar det dag ut och dag in så vill alla ha en vän, pojkvän/flickvän eller någonting mer. Så enkelt är det. Och det ända jag har att säga är att om de personerna väljer att leva i förnekelse så får de göra det.
Har ni någon gång känt känslan av total värdelöshet? Att man verkligen inte betyder någonting för någon och att alla kollar snett, att ens liv, ens stig inte är värd att gå på längre.
Det har jag. Många fler gånger än vad det går att räkna till.
-
Känner mig naken efter att jag publicerat detta, som att alla kan se igenom mig. Dock kan ni ha lite överseende med att det var ett år sedan, men mina åsikter har väl inte förändrats allt för drastiskt. Här har ni det iallafall, den nakna sanningen kanske.
Kommentarer
Trackback
